BROR SCHNITTGER – 29.07.2008

Følgende artikkel ble opprinnelig trykket i 1916 og presenteres her med tillatelse ifra Fornvännens redaksjonsråd. Avhandlingen er naturligvis farget av det kulturhistoriske skjæret som dengang ble nøret innenfor skandinavisk forskning. Bidraget har likevel tålt tidens tann og evner å kombinere nordisk arkeologi, filologi og religionshistorie i en inspirerende tolkning av myte, folketru og funnmiljø.

Om människans tillkomst till livet finnas hos olika primitiva folk de mest egenartade, ofta dunkla och svårtydda föreställningar. Våra hedniska förfäder hava naturligtvis i detta avseende inte särskilt sig från de primitiva folken i allmänhet. Men föga veta vi emellertid om deras tro i dylika ting.

Det annars tillförlitligaste vittnesbördet om vår forntid,de jordfunna föremålen, är i allmänhet stumt, då det gäller att leta sig fram till själslivet bakom detsamma. I stor utsträckning behöva fornfynden belysning av den litterära traditionen, sådan denna ligger kodifierad i den norröna litteraturen och i den nyare folktron, för att verkligen kunna få en psykologisk innebörd.

Den norröna litteraturen ligger visserligen forntiden närmast, men är som en förvillande trädgård, övervuxen av dikt och tro, vävda in i varandra till oigenkännlighet. Vår tids folktro är mera raklinig och mindre villsam, men ger i regeln endast en starkt förbleknad bild av forna tiders tro. Ofta äger den kvar ett bruk, en levnadsregel av uråldrigt ursprung, men som får en annan förklaring än den rätta.

Gamle hus med storkerede

En sammanställning av arkeologiskt och litterärt stoff är därföre mera än vansklig. Jag vågar den dock här å följande sidor för att söka komma den uppkastade frågan närmare in på livet – den om våra förfäders tro om människotillblivelsen. Den förklaring jag sökt giva åt vissa mossfynd från bronsåldern är kanske förfelad, men jag är på samma gång övertygad om, att den metod, jag tillämpat, är den enda, som en gång skall ge ett riktigt resultat.

På grund av flera skäl måste jag begränsa mig till det germanska, närmast det nordiska materialet utan att ställa det i förbindelse med dithörande frågor av allmänt indoeuropeiskt intresse. Jag börjar med det yngsta stoffet den moderna folktron.

Alla känna vi den bekanta barnkammarsagan om storken, som kommer med barnen. Denna saga, som nu i skämtets form är så spridd och känd, döljer säkerligen en folktro, som en gång varit allvarlig sanning. Den synes föreligga mest ursprunglig i Nordtyskland. Det är otvivelaktigt, att den därifrån kunnat sprida sig och verkligen också spritt sig till angränsande områden, exempelvis Ryssland.

Beträffande den del av Skandinavien, som utgör storkens utbredningsområde hos oss, nämligen Danmark och Sydsverige synes emellertid ej något sådant lån i nyare tid föreligga; ävenhär synes den antydda folktron vara fullt ursprunglig1. Detta framgår av flera omständigheter. Man behöver blott tänka på den nimbus av okränkbarhet, som omgiver storken i den danska och skånska bondens ögon. Det är farligt att oroa eller skada en stork. Ett talande exempel på en sådan föreställning berättar Ewa Wigström2. ”Den som dristar sig till att skjuta en stork, vissnar antingen själv ur världen eller också blir han straffad med att alla hans barn komma dödfödda till denna värld”3.

Det är tydligt, att man verkligen i gångna tider på fullt allvar uppfattat storken som livsbringare, då man ännu så sent som in i vår tid varit förvissad om realiteten av dylika vedergällningar för våld mot djuret.

Storken är en vattenfågel. Därmed sammanhänger föreställningen att barnet hämtas ur sjöar, träsk eller dammar, brunnar eller källor. I sagans moderna barnkammarversioner berättas ju sådant mycket ofta, men märkligt nog finnas inga eller ytterst få uppgifter i den svenska etnologiska litteraturen om vatten som barnets första hemvist.

Emellertid är denna tro om barnets sammanhang med vatten tydligt utbildad på sydgermanskt område4. Från talrika städer berättas förekomsten av ”Kinderbrunnen”, så som från Köln (brunnen vid S:t Kunibertskyrkan), Halle (Gütchenteich), Braunschweig (Gödebrunnen), Frankfurt am Main, Zürich, Brügge m.fl. ställen. Man kan ej betvivla, att man här har att göra med gamla föreställningar, som kvarleva från en mycket tidig tid av dessa platsers bebyggande, ty enligt vad Wuttke berättar, har nästan varje by i norra, mellersta och sydvästra Tyskland sin barnabrunn5.

Stork i rede på pipe

Det nordligaste belägg jag känner för en dylik ”Kinderbrunnen” är Flensborg med sin ”Grönnerkeel”, som är av intresse, eftersom namnet är av danskt ursprung (Kilde).

Ur Grönnerkeel fiskas barnen upp; vid andra brunnar hämtas de av jordmodern eller hemföras av en ollonborre eller jungfru Marie nyckelpiga. I de allra flesta fall är det dock storken, som kommer med barnen till föräldrarna.

Av stort intresse äro de i Tyskland rikt utbildade föreställningarna om barnens tillvaro i brunnen6. De vistas där hos den goda och sköna Frau Holda7. Stundom undanskjutes Frau Holda av jungfru Maria. I brunnen vid S:t Kunibertskyrkan i Köln sitta barnen omkring Guds moder, som giver dem gröt och leker med dem. I Iugenheim, heter det, sitter Maria med S:t Johannes i en brunn, spelar fiol för de däri befintliga barnen och leker med dem.

Från andra häll berättas, att Frau Holda har en vacker trädgård med härliga blommor. Dessa senare föreställningar komma fram i åtskilliga barnarim. Märkligt nog finnas även dylika i Norden. I vissa fall kunna ju rena lån föreligga (jfr likheten nedan), i andra synas de nordiska smårimmen mera självständiga och torde möjligen angiva, att likartade föreställningar om barnens liv före födelsen funnits även hos oss. Här följa några av Mannhardt sammanförda exempel8.

Stork stork steine
mit de lange beine
mit de korze knie!
Jungfrau Marie hat e kind gefunne
in dem kleine brunne.
Wer solls hebe?
Der petter mit der gese.
Wer soll die winnel wäsche?
De mäd mit der plapperdäsche.
(Mannhardt, sid. 255).

Stork å Stork å Stene
med di lange bene
hvor hær do væt å tjene?
I min Faders affildgård;
dær er Bord å Bænke,
dær en Mjö å skænke,
dær en Dreng`, der kytter Buld
dær er Pigger, der spinner Guld;
hos å hos å heja!
dær er nok å tej a.
(Aabenraa Amt; efter Sv. Grundtvig).

Gli, gla, glänne!
Lån mig dina vingar.
Vi skall fara åt Sörmoland
Der ligger spädt barn, leker med gulläpple
(Ekshärads s:n, Värmland; efter Ludvig Borgström).

Gåsa gåsa klinga
låna mig dina vingar.
hvart ska du flyga?
Till främmande land;
där bor göken,
där gror löken,
där sjunger svanen,
värper under granen!
därunder sitter ett litet barn
och leker med guldapler.
(Södermanland; efter Stephens och H..-Cavallius)

Jag kommer så till den norröna litteraturen. Den enda direkta uppgift i denna om människoblivandet äro de bekanta tvänne stroferna i Voluspa om Ask och Embla.

Unz þrír kómo
ór þvi liþe
ǫflger ok ástker
æser at húse;
fundo á lande
litt megande
Ask ok Emblo
ǫrlöglausa.

ǫnd ne ǫtto,
óþ ne hǫfþo,
lá né læte,
né lito goþa;
ǫnd gaf Óþenn,
óþ gaf Hœner,
lá gaf Lóþorr
ok lito góþa

Oden gaf anden (ǫnd, väl snarast liktydigt med tyska Atem), Höner gaf själen (óþr) samt Lodur livssaft (), läte (læte) samt en livlig färg (lito góþa). Dessa trenne gudagestalter möta oss flerstädes i den norröna litteraturen, om ock med skiftande namn. Oden, Höner och Loke uppträda som stallbröder i äventyret med jätten Tjatse (Skáldskaparmál 1) liksom också, när Loke drap Reidmars son Utter (Reginsmål;jfr Skáldskaparmál 37)9. Oden, Vili och Ve kallas även de människoskapande trenne gudarne (Gylfaginning 8; jfrLokasenna 26 och Ynglingasaga 3).

Stork på tak, med vinranker i bakgrunnen

Av dessa trenne människoskapande gudar är det emellertid endast den ene, Höner, som har betydelse för ifrågavarande undersökning. Ensam namnes han emellertid mera sällan. Bekant är den märkvärdiga myten iYnglingasagan 4, där han är asarnas gisslan hos vanerna, som i stället utlämna Njord
och Frej. Viktigaste stället torde vara Skáldskaparmál 15, som lyder: ”Hvernig skal kenna Hœni? – Svá, at kalla hann sessa eða sinna eða mála Óðins ok enn skjóta ás ok en langa fót och aurkonung”. Förra delen av denna karakteristik ansluter sig tydligen till ovan anförda kamratskap med Oden; ett helt nytt moment utgör däremot senare delen, där han kallas ”den snabbe asen”, ”Långben” och ”Gyttjekonung”. Jag återkommer senare till detta.
Kring det här refererade stoffet har den äldre mytologiska forskningen spunnit en hel vävnad av hypoteser, vilka jag endast kan i korthet beröra. Redan J. Grimm ser i Höner en vattengud, något som senare upptages av Müllenhoff och Roediger10. Weinhold gör honom till en solgud11, under det att Hoffory framkonstruerar en molngud, närmast i anslutning till namnet aurkonung, däri aur uppfattas i en ursprunglig betydelse ”fuktighet”12.

Dessa tolkningar lida av det felet, att de nödvändigt vilja förklara den norröna litteraturens gudagestalter som personifierade naturfenomen och inpassa dem i en sinnrikt konstruerad världsåskådning. Den säkraste vägen till en förklaring av Höners väsen är en riktig tolkning av namnets betydelse. Emellertid har ingen av de framställda derivationerna helt godtagits av den moderna lingvistiken13.

Av stort intresse synes mig Vigfussons tolkning vara14. Han sammanställer Höner med det grekiska χυχνος (sanskr. sakunas), vilket betyder svan (lat. cygnus). Hoffery gör gällande, att härledningen går över ett urgermanskt *hohnijas, motsvarande adjektivet χυχνείος (ej subst. χυχνος), ”den svanliknande”, vilket han överför på sin uppfattning av Höner som molngud. Skulle uppslaget överhuvud vara riktigt synes det ej vara av avgörande betydelse, om Höner uppfattas substantivisk eller adjektiviskt.

Mot denna tolkning är emellertid en viktig invändning att göra. Höners tillnamn, ”den snabbe asen”, ”Långben” och ”Gyttjekonung”, vilka givetvis äro reliktföreteelser från äldre föreställningar om guden, i vilka sambandet med en fågel ingått. Den snabbflygande svanen kan väl kallas gyttjekonung men ej långfotad. Detta passar däremot väl på en annan vit vattenfågel nämligen storken, något som redan Vigfusson påpekat, utan att dock söka förklara den motsägelse som därigenom uppstår.

Jag är därföre böjd att tro, att tolkningen är oriktig. Höners betydelse måste sökas på annat håll. I stället har jag frågat mig, om icke Höner kunde ställas i samband med storkens latinska namn: ciconia. Lektor Erik Brate har visat mig tillmötesgåendet att underkasta denna fråga nedanstående prövning. Storken heter lat. cicōnia, och om ordets härledning meddelar A. Walde,Lateinisches Etymologisches Wörterbuch,
2 Aufl., Heidelberg 1910 följande: cicōnia, praenest. [nach Plaut. Truc, 691]cōnia ‘Storch’; vielleicht zu cano (Vaniček 48), mit der Ablautstufe von aisl.hǿna ‘Huhn’, hǿns ‘Hühner’, ahd. huon, nhd. Huhn (Noreen Ltl 45), cicōniadann aus *ce-cōnia; praen. cōnia eher daraus synkopiert (Jordan, Krit. Beitr. 12,357, Sommer Hdb. 150) als ursprgl. reduplikationslos (Ernout Msl. XIII, 308).

L. *cicōnius m. skulle motsvaras av urgerm. *hehōniaz, varav, efter synkope av he, som av reduplikation, t. ex. got. haihait i isl. hét, just Hǿnir skulle uppstå. Denna synkope förutsätter emellertid, att tonvikten legat på ō och man skulle då vänta: urg. *hehōniaz. Måhända bör man därför trots 1. cicōniaför isl. Hǿnir utgå från en oreduplicerad form. Emellertid kan icke storken vara uppkallad efter sitt läte, ty ’frånsett en hes väsning giver den intet ljud ifrån sig’, säger Brehm, men förstår att avhjälpa denna brist genom ljudligt och uttrycksfullt klapprande med näbben, vilket föranlett benämningen plattysk:Knepner, Knepper. Namnen 1. cicōnia, isl. Hǿnir måste alltså härröra från storkens likhet med någon fågel med läte, vartill avledningen -io- väl passar, vilken som sekundärt suffix bildar adj., som beteckna besittning, härstamning och andra slag av tillhörighet (Brugmann, Grundriss d. vgl. Gram. II, 118). Då roten cancōn ingår i hönsfåglarnas namn (sv. hanehönahöns) torde det vara dessa, varmed man vid benämningen funnit likhet. På att storken bär barn till mödrarna, syftar måhända dess benämning Adebar, som i flerfaldiga ljudvarianter förekommer i Lågtyskland och Nederländerna ända till Flandern. Fht. odebëro visar, att benämningen förr hade än vidare spridning. Dess sista led kan sammanhänga med verbet ’bära’, dess förra kunde innehålla avljud till isl. jóð ’barn’, vars stam torde ingå i urnord. iuþingaR Reistad (se Bugge No. Indskr. I, 219) och alltså liksom fht. odebëro har urgerm. þ.

Enligt denna tolkning, som förefaller så tilltalande, betyder alltså Höner stork. Huru skall man då fatta sammanhanget mellan Höner och storken i forntidens föreställningsvärld. V. Rydberg är, så vitt jag vet, den ende som sökt besvara denna fråga15. Hans utgångspunkter äro dels de ovan citerade skriftställena, dels också de svårtydda stroferna 21-22 i Fjǫlsvinnsmál, där Vindkald och Fjolsvinn samtala om världsträdet och dess frukter:
Út af hans aldne
skal á eld bera
fyr kelesjúkar konor.
útar hverfa
þess þær innar skyle.
sá`s hann meþ mǫnnom mjǫtoþr16.

Han konstruerar fram följande förlopp av människoblivandet. ”Vad som skedde vid det första människoparets skapelse, upprepas i viss mån vid varje människas. De båda träden Ask och Embla hade uppspirat ur ollon, som världsasken Yggdrasil fällt till jorden. Och även med deras avkomlingar är förhållandet detsamma. Grundämnet till varje människa skjuter skott, blommar och mognar till frukt å den världs-omskuggande askens grenar. Yggdrasil är människoberedaren.
När en sådan frukt mognat, faller den ned i Fensalar (’de gyttjiga dammarnes salar’), som är Höners land och hans dotter Friggs odalmarker. Där ligga dock icke frukterna ouppmärksammade. Storkarne, som äro Höners fåglar – själv kallas han fördenskull ’Långben’ och ’Träskkonung’ – ser dem och flyger med dem till kvinnor, som trängta att smekas av små barnahänder. Lodur, uppflammaren och eldborrens herre, bär dem å eld i moderskötet och ger dem där vad han gav Ask och Embla: rörelseförmågan, det varma blodet och gudaskepnaden. Höner sänder dem själen, Oden anden”. (Fäd. gudasaga).

Rydberg tänker sig människoblivandet i varje särskilt fall inkomponerat i en invecklad världsåskådning, något som dock ej kunnat vara var mans tro under vikingatiden. Kärnan i hans uppfattning – storkens uppgift – är emellertid säkert ursprunglig.

Jag tänker mig utvecklingsförloppet för de ifrågavarande föreställningarna sålunda. Redan på ett mycket tidigt utvecklingsstadium hava människorna frågat sig, varpå det beror, att det finnes barnlösa hustrur. För moderskapets ernående fordras, har man menat, utöver samlivet med mannen, något som ej finnes hos kvinnan själv, nämligen den nya människans livsgnista eller vad Voluspa kallar óþr, Höners gåva. Enligt en hos primitiva folk utbredd tro är vattnet allt livs ursprung. Så även hos forntidens germaner. I vattnet spirade varje människas óþr, hennes själ populärt talat. Så uppstod tron, att storken förde de oföddes själar till kvinnorna. Att just den
huskäre storken skulle draga till sig en sådan föreställning är naturligt. Åtminstone lokalt utbredd har troligen också den föreställningen funnits, att den dödes själ återvänt till vattnet för att än en gång bliva född till världen i sina efterkommande. I överensstämmelse med min här framlagda uppfattning har storken själv varit ett gudaväsen eller med andra ord en djurgud. Ur detta älsta stadium i guden Höners tillvaro utvecklar sig småningom en personlig gud. Möjligen har man haft den föreställningen, att denne personlige Höner, då han visade sig för människorna, antog fågelhamn. Detta skulle förklara, att han ända in i vikingatiden kallades ”Långben” och ”Gyttjekonung”.

Att definitivt avgöra tidpunkten för uppkomsten av denna fågelgud är ej möjligt. Vissa hållpunkter kunna dock vinnas. Från den äldre stenåldern torde den ej kunna räkna sina anor, då ju fast bosättning genom åkerbruk är förutsättningen för en intim kontakt mellan människorna och storken. Rent teoretiskt sett ligger alltså tidpunkten för storkgudens uppkomst tidigast under den yngre stenåldern. Å andra sidan torde den ifrågavarande föreställningen vara utbildad före bronsålderns slut. Detta framgår av följande skäl. I närvarande tid är storkens skandinaviska utbredning inskränkt till Danmark, Skåne och Halland. Den nordligast kända häckplatsen är trakten av Göteborg. Norr om detta område förekommer den blott tillfälligt, dock så nordligt som i södra Norge och Finland. Under bronsåldern har emellertid storken med all sannolikhet haft en långt nordligare utbredning. Det är den subatlantiska klimatförsämringen vid järnålderns början som förskjutit storken söderut17. Föreställningen om en storkgud har troligen uppstått ännu då storken ägde sin nordligaste utbredning; reminiscenser av denna tro skulle väl eljest knappast
hava fortplantats till den västnordiska litteraturen. Närmast är jag böjd att sätta den yngre bronsåldern som uppkomsttid för den ifrågavarande fågelguden. Visserligen anser
man densamma vara det tidsskede, då de äldre djur- och naturgudarna personifierades, men äldre och yngre föreställningsskikt kvarlevde ju jämnsides under långliga tider, vårföre uppkomsten av en fågelgud ännu i sen bronsålder ingalunda är otänkbar.

Mitt skäl för en dylik datering är en viss grupp av mossfynd från den yngre bronsåldern, vilken jag anser böra ställas i samband med här behandlade religiösa föreställningar.

Betraktar man mark- och mossfynden från femte och sjätte perioderna (S. Müllers fjärde tidsskede) förvånas man över övervikten av kvinnligt inventarium i desamma. De vanligaste föremålen i fynden äro hängkärl, bältesmycken (s.k. kupor), halsringar, glasögonformade spännen, armringar och nålar. Fynd med uteslutande manliga föremål äro fåtaliga. Däremot äro s.a.s. blandade fynd ganska talrika, varvid dock är att märka, att även i dessa det kvinnliga elementet dominerar. De av Sophus Müller i Aarböger 1891 i avhandlingen ”Ordning af
Bronzealderens Fund”, tabellen XXIII publicerade 61 fynden fördela sig sålunda: 31 fynd visa kvinnligt inventarium, av vilka 23 äro mossfynd; 27 fynd visa blandat inventarium, av vilka 18 äro mossfynd; 3 fynd visa manligt inventarium, av vilka 2 äro mossfynd. För Sverige har Montelius i ”Tidsbestämning inom bronsåldern” 1885, anfört 34 mark- och mossfynd. Bland dessa äro markfynden flertaligare än mossfynden i motsats mot fördelningen av de danska fynden, under det att fördelningen efter fyndens sammansättning kommer i samma ordningsföljd: kvinnliga äro 19 fynd, därav 12 markfynd; blandade äro 12 fynd, därav 10 markfynd; manliga äro 3 fynd, därav 2 markfynd. De få större fynd, som inkommit efter 1885 fördela sig proportionellt inom den framförda indelningen.

Det är tydligt, att de här anförda fynden näppeligen kunna ge anledning till en generaliserande förklaring. Därtill äro skiftningarna i fyndkaraktären för talrika. Liksom gränsen mellan ett blandat fynd och ett kvinnligt är flytande, visar till och med den sistnämnda gruppen, trots de enahanda föremålen, alltför många variationer för att kunna ge anledning till bestämda slutsatser.

Det finnes däremot en annan grupp mossfynd, som visar en särdeles enhetlig karaktär, nämligen fynd av halsringar, funna 1 eller 2, mera sällan flera tillsammans, men utan förbindelse
med andra föremål18. Sophus Müller har behandlat denna arkeologiska grupp på ett mästerligt sätt i avhandlingen ”Nogle Halsringe fra Slutningen af Bronzealderen og fra den
ældste Jernalderen” i ”Nordiske Fortidsminder” I, sid. 19-31.

Från femte perioden gäller det halsringar som Montelius, Tidsbestämning112-114 (Svenska fornsaker 227-28, 230-231). Särskilt halsringar med ovaler och spiral-upprullade ändar visa sig ofta vara enstaka mossfynd. Av de ensamfunna exemplaren i Statens Historiska Museum synesöver hälften vara mossfynd. Fyndförhållandena för de danska fynden återfinnas i Aarböger for nord. oldk. 1886, sid. 233 samt i Nordiske Fortidsminder I, sid. 20, not 1.

Från sjätte perioden gäller det ringar som Montelius, Tidsbestämning 132-134, framför allt den markanta massiva typen 132 (Svenska fornsaker 229). Dessa massiva spiralvridna och torquerade halsringar anträffas oftast parvis och nästan uteslutande i mossar. Av 25 exemplar i Statens Historiska Museum visa ej mindre än 19 den karaktäristiska gulbruna mosspatinan19. I Danmark äro dessa ringar synnerligen talrika, som det framgår av statistiken i Nordiske Fortidsminder sid. 28, not 3. Ej mindre än 24 dylika ringpar omtalas, varjämte en gång anträffats 2 par, en annan gång 3 par; av dessa 26 fynd härstamma 19 från vatten, torvmosse eller sidländ
mark20. En annan i Sverige ej sällsynt typ från samma period består av ett enkelt bronsband med de tillspetsade ändarne omlagda till hakar, S. MüllerOrdning af Danmarks Oldsager,
Bronzealderen 40821. Av 11 exemplar, i Statens Historiska Museum visa 8 mosspatina.

Från järnålderns älsta skede gäller det för Danmarks vidkommande halsringar som Sophus Müller, Ordning af Danmarks Oldsager, Jernalderen 57-58, liksom i mindre grad vissa
utvecklingsformer av dessa och av typen Ordning 408. I Sverige äro över huvud taget halsringar från denna tid sällsynta, med undantag av Gotland, där flera gravfynd och även markfynd förekomma. I stort sett synes början av denna period beteckna den säregna fyndgruppens avslutning.

Det säregna för denna fyndgrupp är dess enhetlighet. Det har varit ett fast utbildat bruk att utlägga en halsring eller, om det gällt ringar som burits parvis, 2 halsringar. Det vedertagna i denna sed påminner om den nutida allmogens traditionella fästmansgåvor o.d. Det torde vara otvivelaktigt att offren – ty som sådana måste ju dessa fynd uppfattas – blivit åtminstone i ett flertal fall ej sänkta i vatten utan utlagda i öppen dag å kärrets strand eller bärande yta och först
genom den subatlantiska klimatförsämringen transgredierats av vatten och så småningom inbäddade i torvmossen.

Vad, som avsetts med dessa kvinnliga vattenoffer, synes mig antydas av offrets traditionella karaktär. Emedan offren äro likstora, har det man avsett att vinna också varit likvärdigt, något för alla kvinnor gemensamt. Det för dem gemensamma, det centrala i deras väsen är moderskapet. Jag måste därför uppfatta dessa fynd som fruktsamhetsoffer, givna av kvinnor, som önska bli mödrar, eller av mödrar såsom votivoffer efter ernådd moderslycka.

Stork i rede på pipe

Paralleller till dylika offer torde ej vara svåra att finna hos primitiva folk. Man påminne sig blott den forna judiska seden att offra duvor – Astartes fåglar – vid barnets omskärelse.

Beträffande karaktären av de makter, till vilka offrats, kunna olika meningar göra sig gällande. Nära till hands ligger tanken på en fruktsamhetsgudinna. Den av Tacitus skildrade jordgudinnan
Nerthus synes nämligen redan hava funnits under bronsålderns senare del, att döma av vissa bronsstatyetter av en fruktsamhetsgudinna, som anses härröra från denna tid22. Det finnes emellertid intet bindande skäl för antagandet, att vattenoffer varit knutna till Nerthuskulten23. Tvärtom visar den av Tacitus omtalade tvagningen av Nerthus(-bilden), vilken måste uppfattas som en symbolisk befruktning, att Nerthus ej själv representerade vattnets krafter. Den norröna litteraturens Njord, som är en manlig utveckling ur den kvinnliga Nerthus, är visserligen en havets och sjöfartens gud, men detta är som E. Brate påvisat en senare härledning24.

Det finnes ännu en gudagestalt, som kunde tänkas ifrågakomma i detta sammanhang, nämligen Frej, regnets och solskenets herre. Om Frej, såsom Brate antager, är en emanation ur Njord, jordguden, torde han ej kunna ställas i samband med de ifrågavarande vattenoffren. Emellertid uppfattas Frej av andra forskare, exempelvis Magnus Olsen, som identisk med Tyr-Ull, en mycket tidig himmelsgud och Nerthus` make25. Det har dock icke på ett övertygande sätt bevisats, att denne himmelsgud varit lokaliserad till jordens vatten. Likaledes har jag svårt att tänka mig, att en dylik mytologisk spekulation kunnat vara var mans tro under bronsåldern.

Mera överensstämmande med primitiv tankegång synes det mig hava varit, att man offrat antingen blott och bart till vattnets inneboende kraft eller ännu hellre till det väsende, som varit förmedlaren mellan vattnet och människorna. Jag har i den föregående framställningen sökt visa, att storken var detta synliga, för alla fattbara verktyg i avelseprocessen, av vilkens funktion som livsbringare de offrande voro närmast beroende. Det är i enlighet härmed jag vågar framställa den hypotesen, att votivfynden av halsringar från bronsålderns slut och järnålderns början utgöra offer till den livsbringande storken.

KulturOrgan Skadinaujo viser til aktuelle vevsider:

Langbein gjester Mjøsa

Storchenschutz in Deutschland

Storkprojektet hos Skånes Ornitologiska Förening

Världsnaturfonden WWFs prosjekt Storkar i Skåne

1 Det kan anmärkas, att befolkningen i Nordtyskland och Södra Skandinavien under yngre stenåldern och bronsåldern utgjorde den centrala kärnan inom den antagligen redan då utsöndrade germanstammen.

2 Svenska fornm. tidskrift, X, sid. 173.

3 Liknande föreställningar berättas från Tyskland, se A. Wuttke: Der deutsche Volksaberglaube der Gegenwart, 2 uppl., sid. 119 f.

4 J. W. Wolf: Beiträge zur deutschen Mythologie. I, sid. 162 ff.

5 A. Wuttke: anf. st. sid. 16.

6 J. W. Wolf: anf. st. – W. Mannhardt: Germanische Mythen, Berlin 1858, sid. 255 ff., sid. 426.

7 Namnet Holda är besläktat med det nordiska huldra och går tillbaka till det fht. helan dölja (parte. pass. fem. *huldî-); det betyder ”den underjordiska”.

8 Jfr J. Nordlander: De sv. landsmålen. V, nr 5, sid. 39 f.

9 I en färöisk dikt, ”Lokka táttur”, som möjligen går tillbaka till en äldre nordisk sång, omtalas också Oden, Höner och Loke; Höner uppträder däri som svanarnas behärskare. – V. U. Hammershaimb, Färöiske kvæder,
Kbhvn 1851.

10 Müllenhoff: Deutsche Altertumskunde I, sid. 34; jfr V, sid. 100. – Roediger:Zeitschr. f. deutsche Philologie, XXVII. sid. 9 ff.

11 Weinhold: Zeitschr. f. deutsches Altertum VII, s. 24.

12 J. Hoffory: Göttingsche gelehrte Anzeigen 1888, s. 161 ff.

13 W. Golther: Handbuch der germanischen Mythologie, Leipzig 1895, s. 397 ff.

14 G. Vigfusson: Corpus poeticum boreale. I, sid. cii.

15 Viktor Rydberg: Undersökningar i germanisk mythologi I, sid. 552, II, sid. 35; Fädernas gudasaga, sid. 19.

16 Om nyare tolkningar av denna strof, se E. Brate; Sämunds Edda, sid. 373.

17 Enligt vad professor R. Sernander benäget meddelat mig, har man endast en gång funnit storken fossil i Sverige, i Svarta jorden på Björkö. Den ovan uttalade förmodan om storkens nordliga utbredning under subboreal tid stödes alltså ej på mossfynd, men är dock i högsta grad antaglig.

18 Samma slags halsringar ingå även i de stora mark- och mossfynden. Det är de ensamfunna ringarne som här åsyftas.

19 Det är endast få exemplar av dessa som uppgivas vara funna parvis. Då emellertid slitmärkena angiva, att de burits parvis, är det antagligt och i vissa fall bevisligt, att de verkligen nedlagts parvis, men genom ofullständig framgrävning, försäljning åt olika häll o. s. v. Blivit åtskilda.

20 Jfr S. Müller: Ordning af Danmarks Oldsager, Bronzealderen 407. Här angivas från Danmark 31 ringpar och 20 ensamfunna ringar. Antalet är naturligtvis numera större.

21 Om dess fyndförhållanden i Danmark se Fortidsminder I. sid. 26. not 2.

22 T. J. Arne: Några i Sverige funna bronsstatyetter av barbarisk tillverkning,Fornvännen 1909, s. 175 ff.

23 Av de sex kända statyetterna av en fruktsamhetsgudinna är endast en, den pommerska, att döma av patinan funnen i en mosse; de övriga äro markfynd.

24 Erik Brate: Vanerna, Svenska humanistiska förbundets skrifter, XXI.

25 M. Olsen: Det gamle norske Önavn Njardarlög i Christ. Vidensk. Selsk. Forhandl. 1905, nr 5; Hærnavi i samma Forhandl. 1908, nr 6; Fra gammelnorsk myte og kultus i Maal og Minne, 1909.